Att skilja skåpmat från vinsås är som lättast då man först kommit i kontakt med skåpmaten och sedan vinsåsen. Fallet “Att älska som en porrstjärna” (av Jenna Jameson och Neil Strauss) och Steinar Bragis “Kvinnor” är ett sådant fall. Om man ska gå efter att, bakom den mest sofistikerade titeln gömmer sig den mest sofistikerade boken, bör den sistnämnda då vara vinsåsen. Det är just det den är, men inte av någon annan anledning än de faktum att det är en fantastiskt bra bok.När jag satt och funderade på vad jag skulle skriva om “Kvinnor” tyckte jag att jag var finurlig om jag skulle jämföra boken med någon David Lynch-film, men självklart fan att den första recension jag läser (SvD) jämför med Lynch! Så jag tänker inte ta några genvägar med risk att hämna i copy-träsket.
“Kvinnor” är ingen självklar bok och har därför ingen självklar handling. Eva följer efter sin pojkvän, eller forne pojkvän, från New York till sitt födelseland Island. Där får hon låna en lyxlägenhet av en kontakt om hon i gengäld tar hand om vissa enklare saker som att ta hand om katten. Boken börjar mest som en stämningsfull kvinnoskildring om att komma tillbaka till sin rötter och samtidigt få svar på vissa filosofiska frågor. Och om konst, som är ett centralt ämne för de flesta karaktärer i boken. Men allt som man trodde sig veta och förstå visar sig sedan vara fel och något annat. För att inte avslöja för mycket om handlingen skulle jag vill beskriva boken lite kort som, Big Brother fast med äkta klaustrofobi, spänning och djup.
Jag önskar jag hade antecknat lite i marginalerna men jag kan säga så här, att det finns så mycket anteckningsvärt att man skulle kunna göra en hel citatbok baserad på “Kvinnor”. Det säger väl en del om dess läsvärdhet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar